Barnkraft

Jag sörjer ofta att jag förlorade min pappa, trots att det var ett medvetet val från min sida att säga upp kontakten och honom som min far.
Jag sörjer dagligen min barndom som togs ifrån mig.
Jag sörjer att jag aldrig fick vara den prinsessa jag alltid ville vara.
Det fanns aldrig något sagolikt, rosa fluffigt i min värld som jag drömde om.
Jag hamnade i en stor, mörk vuxenvärld jag aldrig förstod.

När jag var 6 år var det enda jag ville att bli vuxen, för jag trodde att jag skulle förstå då. Att det någonstans var lättare att vara vuxen.
En 6 år gammal flicka ska aldrig behöva känna så..
Att få vara barn är en gåva, en tid att lära, utforska och vara fri från ansvar.
Jag trodde länge att jag bar ansvaret till vad som hände mig, för det var så jag blev tillsagd.
Jag vet idag att det inte är så. Jag bär inget ansvar till de övergrepp som jag utsatts för. Det jag fått lära mig att ta ansvar över är hur jag ska lära mig att leva med min upplevelser.
Det är ett hårt jobb som kräver mycket tid, mod och tålamod. Tålamod att våga förändra sig själv, mod att våga berätta för de människor som finns omkring oss.

Barnet inom mig dör aldrig, för barnet inom vill ha upprättelse för det som hände henne, för det som hände mig.
Jag vill ha upprättelse för alla svek jag fick från vuxenvärlden, så väl som när övergreppen skedde och när jag skulle söka hjälp.
Denna upprättelse vill jag ha genom att få andra att lyssna, att våga se och prata med de barn som idag lever i en mardröm.
Jag har överlevt trots att det varit på gränsen var enda gång.

Jag är vuxen idag och jag förstår inte vad det är att vara rädd för, ett litet barn med en fruktansvärt smärta som han/hon inte vågar dela för att många vuxna är dåliga förebilder.. Skäms.