Johannas berättelse
Jag är en stolt mamma till tre underbara barn, jag och min man bor i en fantastisk villa utanför stan, lite på landet.
Mina barn är det största som någonsin hänt mig och dom gör mig stolt var och en på sitt sätt varje dag!!
Att vara förälder eller människa också för den delen är som att åka berg- och dalbana mest varje dag tycker jag och det är verkligen inte lätt alla gånger. Fast man gör så gott man kan och vi är alla bara människor.
Jag håller helt med min stora syster Åsa, att det är dags att ta tag i detta så jobbiga och svåra ämne och jag tänker kämpa mycket för just detta, att VÅGA SE!!
Hur ska man då göra för att få till en förändring…?? Den frågan har vi tänkt väldigt mycket på. Dels så tror jag att vi måste få till en attityd förändring i samhället i stort, men sen så tror jag att vi måste jobba förebyggande. Hur då, kanske du tänker nu……
Jo, jag och Åsa tänker oss att vi måste jobba ut mot allas våra barn. Vi måste börja våga tala om det faktum att barn faktiskt utsätts för övergrepp, vi måste ge våra barn rätt redskap att kunna säga nej….. om dom behöver det. Vi måste orka lyssna på deras historier om dom berättar…. även om det är oerhört svårt. Vi måste börja våga vara modiga!!
Jag är övertygad att om vi kan få till en förändring. Ämnet är tungt och väldigt tabu belagt så jag säger inte att det blir lätt, MEN det är ju ingen som helst ursäkt för att vi skulle låta bli att få till en förändring, eller hur??
Nej, så nu kavlar i alla fall vi upp ärmarna och kämpar på framåt och vill du kämpa med oss eller åtminstånde heja på oss, så är du mer än välkommen!!
Kram Johanna
9 Responses to “Johannas berättelse”
april 17th, 2008 saat: 17:22
Precis som vanliga människor skyggar för detta smärtsamma ämne så gör även ”proffsen” det. Tyvärr. I mitt fall blev det så att psykologen jag vände mig till tystade ned det hela. (Han var kollega till barnläkaren som förgrep sig på mig.)
Senare (innan ens brotten jag utsatts för var preskriberade) så underlät socialen att utreda trots att jag larmade om och om igen.
Den här tystnaden kan bara leda till att fler blir utsatta. Därför måste tystnaden brytas!
Mitt bidrag till öpenheten är min bok Trasdocka (Ordfront 2006) som nyligen kom i pocket. Där berättar jag om övergreppen, följderna och de bestående skadorna. Min bok används som referenslitteratur på universitetet i Umeå bl.a. och många socialarbetare har köpt den.
augusti 19th, 2008 saat: 17:50
det tog mig 38 år att ta tag i mig själv men jag ska göra det tyvärr så blev min familj drabbad av detta innan jag såg problemet med mig själv.Jag tycker att det är bra att människor pratar om detta .
kram maria.
november 18th, 2008 saat: 10:40
Min baneman är ett odjur av de slag som manusförfattare världen över brukar uppfinna för att förkroppsliga ondskan. Men det som har hänt mig är inte påhittat. Den man som har bestulit mig på min barndom och fått mitt liv att stanna av är i allra högsta grad verklig.
Det är sent, jag hörde fortfarande festiviteten pågå en trappa ned, plötsligt känner jag en hand som stryker ovansidan på mitt lår, först utanpå täcket, och sedan under täcket, därefter smeker handen mitt kön, och sedan så har jag hans lem i mitt kön.
Idag 26 år senare så lider jag fortfarande av det hemska som inträffade, jag lider av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.
Att läsa om din kamp, gör mig glad, men jag är så ledsen att även du är ett offer.
/Anne
februari 8th, 2009 saat: 23:14
Kan bara instämma! Ni får gärna höra av er.
februari 14th, 2009 saat: 17:33
Mitt hjärta blöder för de som utsätts/utsatts, jag vet själv…
Mitt hjärta behöver också nån form av revanch, fast det vet inte hur…
Kram till er alla
maj 26th, 2009 saat: 22:30
[...] kommer att stå vid målgången och försöka sprida budskapet så gott jag kan, medan Åsa och Johanna tillsammans med min gravida fru tar täten i [...]
juni 19th, 2009 saat: 17:03
Jag hade en gång en fru och vi hade en familj, idag är hon borta och vi är kvar. Jag förstod i början av vårt förhållande, efter några år, att allt i hennes barndom inte hade varit en dans på rosor. Men så fort jag försökte närma mig det som var fel blev hon arg och/eller ville inte prata om det. Efter cirka två år fick vi vårt barn och hon växte sig stark och jag med och vi trivdes i rollen som föräldrar – men något var fel. Jag kände det så väl men det fanns inget att ta på.
När vi hade det som bäst, vårt barn var 4 år, ville hon en dag helt plötsligt separera. Jag fattade ingenting, alla runt omkring oss fattade nada. Frågor ställdes utan att få några svar. Hon visste inte själv varför hon ville separera – bara att hon ville stå på egna ben. Jag var arg, ledsen och rädd. Vi hade trots allt varit ihop i sex år. Hon flyttade ut och vi delade på vårdnaden av vår kärlek.
Vi var separerade i två år och hon levde som singel och jag med. Vi umgicks och hade vissa rutiner för vår sons skull bland annat en middag i veckan där han fick ha båda oss hos sig. Efter något år började hon bli gansk nedstämd och jag försökte hjälpa till med hennes räkningar, etc. Men det blev bara värre och värre och en dag var jag tvungen att köra henne till psyk akuten. Efter att jag hade varit hemma i fem minuter kom hon gående på gården där jag bodde. Hon mådde inte tillräckligt dåligt, sa de.
Vid denna tidpunkt satt hon och grät mest hela dagarna och jag kunde ibland hitta henne i duschen där hon hade suttit hela dagen medans jag hade varit på jobbet. Jag körde henne till psyk akuten fem gången och sista gången tvingade jag henne att godkänna att jag var med på läkarbesöket i fem minuter. Den gången behöll dom henne i några veckor. Hon kom sedan på ett behandlingshem som skrev ut henne efter någon vecka – för hon var för sjuk..! Men för frisk för sjukhuset..!?
Hon flyttade hem till oss igen. Jag vågade inte att hon skulle bo själv. Hon blev bara sämre och sämre under fem års tid och hon fick knappt någon hjälp alls hur mycket jag försökte fixa för henne. Till slut orkade inte jag och vår son längre. Jag var påväg in i väggen med en rasande fart och hade det hänt vem skulle då ta hand om vårt barn?
Jag ringde till ett psykosteam och berättade om situationen och sa att hon skulle bli utslängd om två dagar och att de var tvungna att hjälpa henne. Äntligen fick hon någonslags hjälp. Fast än hon blev psykiskt sämre hela tiden.
Så när jag tänker tillbaka på den tiden, idag är vår son myndig och världens mysigaste, så förlorade jag min fru och han sin mamma redan första året då hon flyttade tillbak hit. Hon var en levnadsglad, pigg och omtänksam kvinna när hon ville separera men när hon flyttade tillbaka igen var hon mer likt en zombie.
För x-antal år sedan fick jag reda på att hon och hennes syster blev utnyttjade som barn av deras pappa och styvpappa samt deras psykiskt sjuka bror. Idag lever hon i en vanlig lägenhet, psykotisk och är en helt annan än den jag blev förälskad och kär i. Hennes plågoandar finns inte längre kvar i livet – tack o lov..! Och jag hoppas de brinner i helvetet under all evighet. (Om det nu finns ett helvete?)
Jag har alltid undrat varför hon inte berättade något för mig, vi hade en mycket nära, öppen och intim relation där vi alltid hade lätt för att diskutera svåra saker. Så varför?
Men livet går vidare, det är tio år sedan och jag har haft svårt att hitta en ny partner för jag är antagligen rädd för att något liknande ska hända igen.
Det finns faktiskt ingen hjälp att få, varken för den som blivit utnyttjad eller för oss andra som står brevid och inte fattar varför.
Tack för en viktig sajt!
Nalle
februari 4th, 2010 saat: 19:38
Min mardröm har precis börjat rulla upp….Det har framkommit att min dotter har blivit sexuellt uttnyttjad av sin pappa. Han har blivit anmäld. Men nu börjar karusell. Ingen tar tag i nåt. Försökt få hjälp men alla bara skyller på att de inte kan göra nåt förren utredningen är klar. Soc har blivit inkopplad där jag nu måste gå på möten 1 gång i veckan för de ska utreda om JAG är lämpad som förälder. Jag har inte gjort nåt fel. Utredningen har just startat fast det har gått mer än en månad sen soc har fått en anmälan av polisen, dit min 12 åriga dotter själv vände sig till. Försökt att få hjälp av BUP men de kan inte heller göra så mycket innan utredning är klar. Alla myndigheter skyller på att de inte vet vad de andra gör. Jag har inte ens fått ett telenr till nån utan allt har jag fått ta reda på allt. Kommer just nu från ett möte m soc där de har bestämt att vi ska göra en samtalsplan med tider som de ska skicka hem till mej. Med samtalsplan menar de att jag ska veta om vad de ska ta upp varje gång tills i April när utredningen ska vara klar. Tills dess kan jag inte få nån hjälp för de vet inte vad för hjälp jag behöver eller om jag är lämpad som förälder. Samtalsplanen kommer att handla om min ekonomi, mitt jobb, strukturer i mitt liv mm. Sen kan de besluta om vad som är bäst för mitt barn. Just nu känner jag att jag bor i fel stad önskade att det fanns ett barnahus där jag bor. Den enda jag känner att har förtroende för är en kvinna på kvinnojouren. För hon förstår varför min dotter har betet sig konstigt under en längre tid för att hon har burit på sån skam. Har inte nå förtroende för min handläggare på soc. Förstår inte vad mitt jobb har med detta att göra överhuvudtaget. Men samtidigt är det inte mycket jag just nu förstår….Varför får vi tex inte gå på BUP även om de inte får prata om utredningen men de kan iaf lyssna på en tjej som inte mår bra.
Är så förbannad på alla myndigheter som jag absolut efter detta inte har nåt förtroende för. Ingen kan ens svara på vad som händer när mitt interimiska beslut om ensam vårdnad under utredning försvinner och det blir gemensam vårdnad om det inte blir nå åtal. De ända de säger är att jag inte då får låta pappan träffa flickan. Men då förhindrar jag umgänge,,,och det har man ju hört av andra berättelser att mamman har tappat vårnaden till pappan. Och en vårdnadstvist har jag inte råd till för jag lever inte rikt. Så nu sitter jag i en sits som inte känns så kul. Att pappan har alkoholproblem är inget som näms nästan och han behöver inte ens träffa soc så länge som jag har ensam vårdnad. Det han som har gjort fel inte jag.
Tycker allt bara skötts så illa…ibland kan man undra om jag är den första i min kommun som har ett barn som blivit utsatt.
Tack för att jag fick skriva av mej lite!:)
mars 20th, 2010 saat: 14:34
Hej Johanna! Skickade precis iväg ett mail till Åsa. Hoppas att hon kan vidarebefordra det till Dig. För tiden sprang ifrån mig, ska sticka iväg till jobbet.
Gå gärna in och kolla på min blogg:
http://www.blondiebloggar.blogspot.com
Jag har också kommit ut nyligen med en bok ”Blondie”. I den berättar jag bland annat om övergreppen – com jag tror bidrog till att mitt liv blev så destruktivt.
Det lustiga är att jag börjat åka runt i landet och hålla föreläsningar på temat:
”Våga se – och våga sträck ut en hand”.
Och givetvis har jag gått in som medlem i Er förening!
Kram Birgitta
Leave a Reply