Barnkraft

Mitt namn är Milla och jag är 20 år.
När jag var en liten flicka var jag den lyckligaste i världen, jag kan inte minnas en dag jag inte hade ett leende på läpparna och hopp om allt som fanns och inte fanns.
Jag bodde med min mamma, pappa och yngre broder i ett stort vackert hus en mil utanför en mindre stad i södra Norrland.
Men det kom en dag då all den glädje jag hade sakta men säkert skulle förintas.
När jag var fem år så skiljde sig min mor och far. Mamma flyttade in till stan med mig och min bror, kämpade om vårdnaden om oss länge. Det slutade med att vi fick bo med mamma med undantag för varannan helg. Det var varannan helg för mycket för mig.
I min vildaste fantasi hade aldrig aldrig kunnat tänka mig att den far jag älskade så högt och litade på så fullständigt kunde utsätta mig för något så kränkande. Det tog inte lång tid innan övergreppen började och de blev grövre och grövre. Det var något jag aldrig fick berätta och jag var trogen min far – aldrig någonsin berätta. Detta fortsatte från att jag var ynka fem år och inte hade något som skulle attrahera en vuxen man tills jag var i 12 års åldern.
Tonåren för för mig fruktansvärd, steg för steg blev jag mer medveten om mig själv och min kropp och förstod någonstans där inne att någon var fel. Fruktansvärt fel. Jag vågade inte tala om övergreppen, vilket vid det laget jag heller inte förstod hade ägt rum, då lagrat alla traumatiska upplevelser på hög. Samtidigt som min så kallade far började med den psykiska misshandeln. När jag var där fick jag inte äta, för jag var för tjock. Vilket inte var ett fakta utan ett påstående från hans sida. Så väl dags till matbordet var jag tvungen att gå och springa. Detta ledde senare till hemska ätstörningar och att jag blev träningsnarkoman. Jag tränade stenhårt minst fyra gånger om dagen. För alla ord från hans sida svek så hårt inom mig, jag kände mig så fruktansvärt äcklig.
Jag gjorde allt i min makt för att inte göra honom arg. För jag hade tidigt lärt mig att jag inte kan göra min fader arg, då blir hans vansinnig. Med det menar jag fruktansvärt, obehagligt hysterisk. Jag sprang alltid in på mitt rum, stängde dörren och sköt sängen mot dörren och höll emot med min tunna kropp. Allt för att han inte skulle komma åt mig.

När jag blev äldre i cirka 15 års åldern så åkte jag inte dit lika ofta. Mamma som jag bodde med bodde sex mil därifrån och där kände jag mig tryggare. Jag åkte bara om jag blev övertalad av ilska att åka dit, jag vågade inget annat.  När jag fyllde 16 flyttade jag till Gävle för att börja gymnasiet. Där raserade hela min värld.
Jag hade tidigare gått och kuratorer, familjeterapeuter, skolsystrar och pratat men jag hade aldrig talat om någonting. Bara att min far var elak mot mig. När jag väl var i Gävle helt ensam så såg jag mitt liv i ruiner, jag fick bra hjälp hos barn och ungdoms psykratrin. Där jag faktiskt berättade vad som hade hänt mig. Fast det tog tid för mig innan jag verkligen vågade prata om det. För jag vägrade, jag klarade inte av det när jag knappt klarade av att hålla mig vid liv en dag till.. Jag lider fortfarande av posttraumatisk stressyndrom men förr gick det inte en dag utan att jag haft minst 10 ångest attacker och svimmat av smärta. Jag fick börja äta diverse mediciner för att lidra min smärta, men jag förstår idag inte för vad. Det enda som hände var att jag mådde lika dåligt fast hade knappt kontakt med mina egna känslor eller resten av omvärlden.

Hösten 06 då jag var 17 år gjorde jag ett stort genombrott. Jag vågade anmäla, jag hade ordnat allt i detalj för att jag inte själv skulla dra mig ur av rädsla. Jag tog med mig två vänner till min kurator, hon fick ringa polisen för att tala om att jag var på väg. Dom tog mig till polisstationen och in tilll en polismans rum. Anmälan var blev det värsta jag gjort i mitt liv, men en av de bästa sakerna också. Där med så sade jag NEJ och stod upp för mig själv och när jag gick därifrån så kände jag något jag aldrig känt förut, jag kände mig stolt över mig själv. Där med så sade jag upp kontakten med min far. När han var under utredning så passade jag på med hjälp från min mormor och morfar att hämta de saker som tillhörde mig hos honom. För han är smart, en riktigt psykopat och han skulle inte våga riskera sitt eget skin genom att försöka skada mig då.
Detta skakade om hela min släkt, alla på min pappas sida tog hans parti. Det var JAG som var offret men alla på mammas har stöttat och stöttar mig än idag.

Det har varit en lång väg att gå med branta uppförsbackar, men jag gav aldrig upp. Trots att modet svikit mig så många gånger så har jag på något sätt alltid hittat ett sätt att klara dagen, även om det så var att gå och köpa en glass eller att titta på tv. Jag har nästan drunknat i mina egna tårar men jag har alltid rest mig upp. För jag har inte velat lämna denna värld utan att gjort allt.
Jag har varit självdestruktiv i från jag var 12 år till jag var 18. Men idag mår jag bra! Jag har kämpat som en dåre och från ruinerna av mitt liv har jag byggt upp hela min värld igen.  Jag har plockat gamla delar och kombinerat dem med nya så som JAG VILL HA DET. Det är mitt liv och ingen ska någonsin försöka hindra mig från att göra det JAG vill eller ta något ifrån mig. Då jag kämpat om att ta tillbaka det som han tog ifrån mig förut, rätten över min egen kropp.
För jag vill ingenting glömma idag, ur det fruktansvärda så har jag lärt mig så mycket som många inte har.
Trots att det är förjävligt och brutalt, så finns det alltid ett sätt att överleva. Jag har sett det som en kamp mellan nu och då, till ett liv värt att leva. Jag har jobbat i terapi med var enda litet minne jag haft och accepterat att allting faktiskt inträffat men att det var DÅ och det är HÄR jag är NU.
Det är en oerhörd svår balans gång, men med tid och tålamod så lär man sig att handskas med smärtan och jobbiga minnen.

Jag har förlorat många år och har fortfarande mycket jobb framför mig för någon gång varje dag så kommer ett minne som jag bearbetar och sedan mår jag bra igen.
Jag lever som vilken ”normal” människa idag, bor ihop med min underbara sambo och har bra och dålig dagar. Visst har jag fruktansvärda dagar ibland, men då påminner jag mig själv om vilket jobb jag gjort och hur långt jag kommit. För jag är stark och jag är bra, en snäll och omtänksam person. Jag är här och min erfarenhet skall lära andra, hjälpa andra för tillsammans så är vi starka.

Världen är vacker, men verkligheten brutal. Fast det är sanningen i skuggorna som gör orden vackra. Ett öppet hjärta utan skam. Det är vad jag jobbar för..

Kram Milla.